Tankar från en pastorskandidat

Äter min frukost, övriga familjen har lämnat huset. Tänder ett ljus och tar fram min bibel. Just nu läser jag ur andra mosebok (Exodus) om hur Mose får uppdraget att föra Israeliterna ur Egypten. En fascinerande berättelse som får mig att fundera på varför människan inte vill bli fri, varför människan ifrågasätter och stretar emot när Gud bara vill ge fullständig frihet. Kan det verkligen vara så att människan inte förstår ? Människan som till och med förstått hur man tar sig till månen och tillbaka.

Som pastorskandidat ställs man inför många frågor, man får möjlighet och ibland tvingas man att brottas med frågeställningar.
Vissa veckor funderar jag så att det nästan gör ont i huvudet.
Det tar tid att komma framåt, det tar tid att växa i tro. Jag tror inte att vi någonsin kan säga att vi har svaret på alla frågor, men för mig är det viktigt att vända, vrida, fråga, prova och få möjlighet att fundera tillsammans med andra.

Jag ser mina studier som en resa, en utmanande resa där jag hela tiden är på väg. Nynnar på en gammal låt som gruppen SALT spelade för snart 100 år sedan (de var verksamma på typ 1980 talet)
Om du har möjlighet och tid, lyssna gärna när Katarina Milton sjunger.

På väg – SALT

Sanningen och riktningen hittar jag i Guds ord, Bibeln. Att hålla riktningen känns oerhört viktigt och angeläget. Vår värld behöver det kristna budskapet och vi är alla kallade att vara vittnen !

Låt Er inspireras av Guds ord !

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.
Världen behöver din kärlek strömmande genom mig
Psalm 96:1  (Psalmer & Sånger)

Allt gott till Er alla hälsar

Anna-Karin Ryberg

Tack för inspiration

Gårdagens gudstjänst i Equmeniakyrkan, Fristad gav mig inspiration. Nina Axelsson predikade och vittnade kring söndagens text från Lukas 3:1-15.

Texten handlar om hur Johannes bereder väg för Herren.

Nina ställde frågan till sig själv och till oss andra,
– Hur bereder vi väg för Herren i vår vardag och i våra sammanhang ?

Jag blir uppmuntrad när jag själv får tänka kring hur jag kan vara med, jag blir taggad när jag utmanas av frågan om jag överhuvudtaget är med.

Tanken på att ALLT JAG GÖR, SÄGER OCH ÄR skulle vara, att bereda väg för Herren, känns hisnande.
Någon känner säkert att det blir kravfyllt, jag för min del tycker att denna uppgift ger mitt liv mening.

Känner mig stolt och nöjd att efter endast 46 år, 8 månader och 5 dagar kunna konstatera att JAG HAR HITTAT svaret på en av universums största frågor. Frågan om livets mening.

Svaret är att bereda väg för Herren.

Då är det bara att kavla upp ärmarna och börja….

Samtidigt tänker att jag förmodligen är redo att angripa nästa stora universella fråga. Om jag nu skulle kunna närma mig en annan stor fråga och presentera en lösning av densamma och att detta arbete skulle ta lika lång tid som mitt första stora genombrott, så är jag nästan hundra år nästa gång det inträffar…

Det får bli så – det är helt enkelt längre mellan vissa saker i våra liv än andra.

Anna-Karin Ryberg

Ny i församlingen

Hej!
Jag heter Nina Axelsson och är nyanställd i Equmeniakyrkan Fristad. Faktiskt sedan i tisdags! Många nya människor att lära känna och det känns roligt och spännande! Jag är västgöte av” födsel och ohejdad vana”, men har bott på lite olika ställen. Kommer från början från Sollebrunn, men har arbetat lite i Norrland bl a på Höga Kusten, där det nog är vackrast i Sverige?!?! Jag älskar att vara ute i naturen och njuter verkligen av den och finns det då någon sjö, eller annat vatten blir jag hänförd!
För några år sedan landade jag i Alingsås och där är det också vackert! Nästan som att komma hem….Under mitt liv har jag utbildat mig till Förskollärare och Pastor och det har mestadels varierat mellan sådana jobb för mej. Ibland även i kombination. Jesus är den som betyder mest för mej, men familj och vänner betyder också mycket. Jag tycker om att möta människor och är väldigt social.
Gillar att predika, samtala och att be med någon eller några! I Bibeln finns mycket gott att hämta och ibland är det berikande att läsa lite olika översättningar. Gillar formuleringarna i The Message, som är skriven på vardagsspråk. Hoppas vi möts i Gudstjänsfirande någon gång! Mvh Nina

Våga lyssna, våga gå och våga berätta

Läser i Apostlagärningarna 8:26-39 om den etiopiske hovmannen som träffar Filippos på en dammig väg mellan Jerusalem och Gaza.

Texten inspirerar och utmanar mig.

Filippos möter en ängel. Ängeln talar om för honom att han skall gå till vägen som leder från Jerusalem till Gaza. Filippos går direkt. När han kommer fram till vägen, så får vidare instruktioner av Guds ande om att hålla sig nära en vagn.
Mannen som sitter i vagnen är hovman från etiopien, han har varit i Jerusalem för att tillbe Gud. Mannen sitter nu i sin vagn och läser Bibeln, han läser från Jesaja bok. Filippos frågar mannen om han förstår vad han läser, mannen svarar att han inte har någon möjlighet att förstå om han inte får träffa någon som kan vägleda honom. Filippos börjar berätta för mannen, mannen frågar, Filippos svarar. Med skriftstället som utgångspunkt berättar Filippos budskapet om Jesus för mannen. När vagnen efter en stund kommer fram till ett ställe där det finns vatten, undrar hovmannen om han kan få bli döpt. Filippos döper mannen och när de båda männen stigit upp ur vattnet, så rycker herrens ande undan Filippos och hovmannen fortsätter sin resa fylld av glädje.

vägen

För att människor i vår tid skall få höra budskapet om Jesus, så måste jag precis som Filippos lyssna, vara villig att gå och ha mod att berätta.

Jag bär på en innerlig längtan om att få vara ett redskap i Guds rike, att få vara en länk mellan jord och himmel.

GUD, du som ser min längtan att tjäna dig,
gör mig lyhörd för din röst, gör mig villig att gå.
Ge mig mod att berätta om din son Jesus Kristus,
för dem jag möter på min något dammiga väg.
AMEN

Anna-Karin Ryberg
Gingri, november 2016

Livets vatten

När vi var nyblivna tonåringar lyssnade min syster mycket på sångerskan Laila Dahl. Speciellt en sång hörde jag flitigt spelas från hennes rum och den fick våra suckande tonårshjärtan att blöda. ”Efter regn kommer solsken. Ja, det är sant att efter regn – bryter solen fram igen” sjöng Laila med sorgsen inlevelse. Lyssnar man på den mer moderna och dansanta gruppen Panetoz så sjunger de i stället att ”Efter solsken kommer värsta regnet, det är inget hinder för jag glider genom stormen”! Ja, båda texterna stämmer ju bra och visst är det väl så i livet. Vi behöver solen efter regnet och tvärtom.

Ett långt tag nu har det varit torrt ute i naturen. Förra veckan när jag satt i bastun på Kypegården började jag samtala med en äldre dam om vädret, badtemperaturen och om de stackars bönderna på Öland vars marker är så torra att grundvattnet börjat sina. Jag berättade att jag gärna skulle bo på landet, men att mina ”klena nerver” aldrig skulle klara av att jag livnärde mig som lantbrukare. Tänk att alltid vara beroende av vädret. Att alltid vänta på och längta efter värme, regn eller solsken och att samtidigt frukta hagelskurar, torka, frost, skadedjur och översvämningar. Nej, det är ingenting för mig.

Jag älskar sol och värme och börjar bada i sjön redan i början av maj. För mig är det livskvalitet. Jag tycker inte om när det är 14 grader året om och när det regnar på nyårsafton. På vintern vill jag ha snö och kyla – på sommaren vill jag ha sol och värme. Men jag är nästan dagligen ute i skogen där jag vill se svamp och bär växa och jag har också en trädgård som jag vill ska blomstra, och det betyder att jag på sommaren även önskar regn i lagom mängd. I några dagar nu har det varit rejält varmt och kvavt, vilket är ganska tröttande för kroppen när man arbetar, och det var med tacksamhet jag välkomnade regnet i kväll. Plötsligt blir det nu härligt krispigt ute, friskt i luften och växternas blad som krullat ihop sig av törst får liv och spänst igen. Grannen är dessutom extra glad som slipper vattna sin nysatta bokhäck. Naturligtvis är det så att vattnet är livsviktigt för vår överlevnad. Jesus som ofta använde sig av liknelser talade om ett alldeles speciellt livgivande vatten. Han lovade oss att om vi dricker av hans vatten ska vi aldrig behöva törsta igen.

Joh 14:13-14

Jesus svarade henne: ”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten som jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa som flödar fram och ger evigt liv.”

Johanna Baronowsky

Resan

I helgen var jag iväg på en resa. Resan tog oss långt bort utan att vi lämnade Fristad. Från onsdag kväll till söndag hade vi ett tonårsläger i kyrkan. Vi var totalt 15 st tonåringar och ledare som deltog. Temat för lägret var resan och vi samtalade om den kristna tron utifrån metaforen av en resa.

Vad är det som erbjuds? Hur bokar man biljett? Den är redan betald! Vilka är mina medresenärer? Hur ser resmålet ut? Vykortet hem, hur formulerar jag det fantastiska jag upplevt?  Ja, frågorna var många.

Trött och glad sjunker jag ner i soffan på söndagskvällen. Det är fantastiskt att få dela sina tankar om tron tillsammans med andra. Vi var rätt överens om att det var när man delar med sig av sin tro och lyssnar in andras tro som vår tro växer sig större. Om det sker på ett läger, vid ett kyrkkaffe eller runt köksbordet spelar mindre roll. Men vår Gud är så mycket större än vad var och en av oss kan uppfatta. Så låt oss dela vår tro med varandra för att få en större förståelse och en sannare bild av tron.

Per Ringbo

Du vet väl…

I tre dagar har vi nu spelat teater, några stycken från Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Vi har på vårt sätt fått gestalta påskens händelser. Vår publik har bestått av barn i årskurs två, totalt närmare 100 barn.

Det är otroligt roligt att få möta dessa positiva, spontana barn. D, i sin tur, har fått möta, Petrus, översteprästtjänaren Malkos, soldaten Efraim och Maria från Magdala som har berättat från sin horisont om sina upplevelser i mötet med Jesus.

Själv har jag fått gestalta soldaten Efraim, en av Pilatus närmaste män. Som Efraim har jag fått berätta om hur Jesus blir dömd och utlämnad till att korsfästas. Jag har berättat om hur han spikats upp på korset och hur han dött. När vi soldater lämnat honom död på korset har min berättelse tagit slut. Och vi har vandrat vidare till graven där Maria väntat.

Under en av föreställningarna var det en elev som, under denna förflyttning, kom fram till mig och sa: Du vet väl att han uppstod?

Och man kan inte annat än älska en sådan kommentar. För han har ju förstått precis vad det handlar om: Du vet väl att han uppstod?

Om bara några dagar går vi in i påskfirandet i Sverige. Och jag tror att många har glömt bort varför vi firar påsk. Så ställ gärna frågan till dem du möter: Du vet väl att han uppstod?

Hur leder Gud?

Ja, det är en svår fråga att svara på därför att jag tror att det ser väldigt olika ut för oss. Men det handlar alltid om att lyssna, om att vara uppmärksam. Det är viktigt att vi vänjer oss vid att lyssna, så att vi hör även när Gud leder oss genom en svag susning. Det är genom att öva som vi kan lära oss urskilja Guds röst.

HERREN sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.” Och se, HERREN gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?”
1 Kung 19:11-13

I veckan satt jag och förberedde gudstjänsten med temat Kärlekens väg. Jag letade efter bilder att använda på powerpointen under gudstjänsten. Jag hittade flera stycken som var intressanta, men så föll min blick på ett notblad. Jag klickade på länken och hittade en sång som hette kärlekens väg. Det var en sång för barnkör, en samba. Vår gudstjänstledare hade redan tidigare berättat att barnrutan skulle handla om karneval. Vad kunde då vara bättre än en samba?

Naturligtvis skulle man kunna kalla detta för slump eller tillfällighet. Jag gör inte det. Jag kallar det för Guds ledning och han vill leda både dig och mig, i stort och i smått. Därför är det viktigt att vi övar på att höra Guds röst, även i den stilla susningen.

Med fara för livet?

Något av det värsta jag vet är råttor och liknande gnagarkryp. Det var därför inte särskilt roligt när jag för några veckor sedan klev in i kyrksalen tidigt en söndagsmorgon och möttes av skrapljud från ventilationen. Jag försökte lokalisera ljudet, men när det då eskalerade i styrka backade jag snabbt undan.
Fastighetsskötarna placerade ut fällor, men utan att fånga något.

Förra söndagen var ljudet värre än någonsin och jag beslöt mig för att spela in ljudet. Jag smög mig sakta närmare och klev upp på en av bänkarna. På golvet ville jag inte stå!
Självklart skrattade många åt mig när jag berättade om händelsen och spelade upp ljudet. Nya fällor placerades ut.

I torsdags var ett par män i församlingen i kyrkan för att plocka ner våra granar och i kyrksalen hörde de samma läte som jag hade hört. De gav sig ut på jakt! Efter en stund kom de och berättade att de hade fångat odjuret! De hade tagit honom i nackskinnet, sa de!
Det visade sig vara ett gammalt papper som hade letat sig ner i ventilationen och orsakat ljuden!

Dessvärre tror jag att detta också kan vara något som vi alla behöver fundera över. Vi är rädda för det okända och vi tolkar ibland signalerna fel. Vi borde vara mer tillåtande och öppna för det som sker runt omkring oss, mer nyfikna och utforskande. Även om jag är tveksam till om det verkligen gäller för råttor.

Gott nytt år i Guds hus

Ett nytt år med nya möjligheter, visst låter det bra. Men kanske kan det här året få vara det år som vi tar till vara på gamla möjligheter. I söndags predikade jag i Fristads Missionskyrka och jag talade om bönen. Jag sa ungefär så här:

Det utmärkande för den kristna kyrkan är doften av bön.
Guds Ord lyder: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.

Förkunnelse, musik och bibelläsning är naturligtvis goda inslag i en gudstjänst. Men det som definierar Guds hus är bönen. Den ärliga sanningen är att Gud kan göra mer i människors liv under tio minuter av bön, än under tio år av mina predikningar.

Vad säger det om våra kyrkor idag att kyrkan föddes under ett bönemöte i det övre rummet på Pingst, men idag är bönemöten i våra kyrkor nästan utdöda?

Behöver vi fråga varför våra kyrkor inte växer? Behöver vi fråga varför vi inte ser väckelse?

Vi måste gå tillbaka till där vi började. Vi måste titta på den tidiga kyrka och förstå vad de gjorde som tillät dessa otränade, dessa outbildade, dessa oprövade lärjungar att starta en revolution för Jesus Kristus.

Den tidiga kyrkan hade denna instinkt: När du är i trubbel, be. När du blir rädd, be. När du blir utmanad, be. När du blir förföljd, be.

Vi behöver förstå att den verkliga kraften för en kristna ligger i vårt böneliv. Gud är inte upptagen med att göra stora saker. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver lyfte våra hjärtan och våra liv inför Gud.

I år firar Fristads Missionskyrka 150 år som församling. Varför inte göra det i bönens tecken?