Kategori: Okategoriserade

När vi var nyblivna tonåringar lyssnade min syster mycket på sångerskan Laila Dahl. Speciellt en sång hörde jag flitigt spelas från hennes rum och den fick våra suckande tonårshjärtan att blöda. ”Efter regn kommer solsken. Ja, det är sant att efter regn – bryter solen fram igen” sjöng Laila med sorgsen inlevelse. Lyssnar man på den mer moderna och dansanta gruppen Panetoz så sjunger de i stället att ”Efter solsken kommer värsta regnet, det är inget hinder för jag glider genom stormen”! Ja, båda texterna stämmer ju bra och visst är det väl så i livet. Vi behöver solen efter regnet och tvärtom.

Ett långt tag nu har det varit torrt ute i naturen. Förra veckan när jag satt i bastun på Kypegården började jag samtala med en äldre dam om vädret, badtemperaturen och om de stackars bönderna på Öland vars marker är så torra att grundvattnet börjat sina. Jag berättade att jag gärna skulle bo på landet, men att mina ”klena nerver” aldrig skulle klara av att jag livnärde mig som lantbrukare. Tänk att alltid vara beroende av vädret. Att alltid vänta på och längta efter värme, regn eller solsken och att samtidigt frukta hagelskurar, torka, frost, skadedjur och översvämningar. Nej, det är ingenting för mig.

Jag älskar sol och värme och börjar bada i sjön redan i början av maj. För mig är det livskvalitet. Jag tycker inte om när det är 14 grader året om och när det regnar på nyårsafton. På vintern vill jag ha snö och kyla – på sommaren vill jag ha sol och värme. Men jag är nästan dagligen ute i skogen där jag vill se svamp och bär växa och jag har också en trädgård som jag vill ska blomstra, och det betyder att jag på sommaren även önskar regn i lagom mängd. I några dagar nu har det varit rejält varmt och kvavt, vilket är ganska tröttande för kroppen när man arbetar, och det var med tacksamhet jag välkomnade regnet i kväll. Plötsligt blir det nu härligt krispigt ute, friskt i luften och växternas blad som krullat ihop sig av törst får liv och spänst igen. Grannen är dessutom extra glad som slipper vattna sin nysatta bokhäck. Naturligtvis är det så att vattnet är livsviktigt för vår överlevnad. Jesus som ofta använde sig av liknelser talade om ett alldeles speciellt livgivande vatten. Han lovade oss att om vi dricker av hans vatten ska vi aldrig behöva törsta igen.

Joh 14:13-14

Jesus svarade henne: ”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten som jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa som flödar fram och ger evigt liv.”

Johanna Baronowsky

I helgen var jag iväg på en resa. Resan tog oss långt bort utan att vi lämnade Fristad. Från onsdag kväll till söndag hade vi ett tonårsläger i kyrkan. Vi var totalt 15 st tonåringar och ledare som deltog. Temat för lägret var resan och vi samtalade om den kristna tron utifrån metaforen av en resa.

Vad är det som erbjuds? Hur bokar man biljett? Den är redan betald! Vilka är mina medresenärer? Hur ser resmålet ut? Vykortet hem, hur formulerar jag det fantastiska jag upplevt?  Ja, frågorna var många.

Trött och glad sjunker jag ner i soffan på söndagskvällen. Det är fantastiskt att få dela sina tankar om tron tillsammans med andra. Vi var rätt överens om att det var när man delar med sig av sin tro och lyssnar in andras tro som vår tro växer sig större. Om det sker på ett läger, vid ett kyrkkaffe eller runt köksbordet spelar mindre roll. Men vår Gud är så mycket större än vad var och en av oss kan uppfatta. Så låt oss dela vår tro med varandra för att få en större förståelse och en sannare bild av tron.

Per Ringbo

Ja, det är en svår fråga att svara på därför att jag tror att det ser väldigt olika ut för oss. Men det handlar alltid om att lyssna, om att vara uppmärksam. Det är viktigt att vi vänjer oss vid att lyssna, så att vi hör även när Gud leder oss genom en svag susning. Det är genom att öva som vi kan lära oss urskilja Guds röst.

HERREN sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.” Och se, HERREN gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN. Men HERREN var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men HERREN var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld. Men HERREN var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?”
1 Kung 19:11-13

I veckan satt jag och förberedde gudstjänsten med temat Kärlekens väg. Jag letade efter bilder att använda på powerpointen under gudstjänsten. Jag hittade flera stycken som var intressanta, men så föll min blick på ett notblad. Jag klickade på länken och hittade en sång som hette kärlekens väg. Det var en sång för barnkör, en samba. Vår gudstjänstledare hade redan tidigare berättat att barnrutan skulle handla om karneval. Vad kunde då vara bättre än en samba?

Naturligtvis skulle man kunna kalla detta för slump eller tillfällighet. Jag gör inte det. Jag kallar det för Guds ledning och han vill leda både dig och mig, i stort och i smått. Därför är det viktigt att vi övar på att höra Guds röst, även i den stilla susningen.

Ett nytt år med nya möjligheter, visst låter det bra. Men kanske kan det här året få vara det år som vi tar till vara på gamla möjligheter. I söndags predikade jag i Fristads Missionskyrka och jag talade om bönen. Jag sa ungefär så här:

Det utmärkande för den kristna kyrkan är doften av bön.
Guds Ord lyder: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.

Förkunnelse, musik och bibelläsning är naturligtvis goda inslag i en gudstjänst. Men det som definierar Guds hus är bönen. Den ärliga sanningen är att Gud kan göra mer i människors liv under tio minuter av bön, än under tio år av mina predikningar.

Vad säger det om våra kyrkor idag att kyrkan föddes under ett bönemöte i det övre rummet på Pingst, men idag är bönemöten i våra kyrkor nästan utdöda?

Behöver vi fråga varför våra kyrkor inte växer? Behöver vi fråga varför vi inte ser väckelse?

Vi måste gå tillbaka till där vi började. Vi måste titta på den tidiga kyrka och förstå vad de gjorde som tillät dessa otränade, dessa outbildade, dessa oprövade lärjungar att starta en revolution för Jesus Kristus.

Den tidiga kyrkan hade denna instinkt: När du är i trubbel, be. När du blir rädd, be. När du blir utmanad, be. När du blir förföljd, be.

Vi behöver förstå att den verkliga kraften för en kristna ligger i vårt böneliv. Gud är inte upptagen med att göra stora saker. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver lyfte våra hjärtan och våra liv inför Gud.

I år firar Fristads Missionskyrka 150 år som församling. Varför inte göra det i bönens tecken?