När vi var nyblivna tonåringar lyssnade min syster mycket på sångerskan Laila Dahl. Speciellt en sång hörde jag flitigt spelas från hennes rum och den fick våra suckande tonårshjärtan att blöda. ”Efter regn kommer solsken. Ja, det är sant att efter regn – bryter solen fram igen” sjöng Laila med sorgsen inlevelse. Lyssnar man på den mer moderna och dansanta gruppen Panetoz så sjunger de i stället att ”Efter solsken kommer värsta regnet, det är inget hinder för jag glider genom stormen”! Ja, båda texterna stämmer ju bra och visst är det väl så i livet. Vi behöver solen efter regnet och tvärtom.
Ett långt tag nu har det varit torrt ute i naturen. Förra veckan när jag satt i bastun på Kypegården började jag samtala med en äldre dam om vädret, badtemperaturen och om de stackars bönderna på Öland vars marker är så torra att grundvattnet börjat sina. Jag berättade att jag gärna skulle bo på landet, men att mina ”klena nerver” aldrig skulle klara av att jag livnärde mig som lantbrukare. Tänk att alltid vara beroende av vädret. Att alltid vänta på och längta efter värme, regn eller solsken och att samtidigt frukta hagelskurar, torka, frost, skadedjur och översvämningar. Nej, det är ingenting för mig.
Jag älskar sol och värme och börjar bada i sjön redan i början av maj. För mig är det livskvalitet. Jag tycker inte om när det är 14 grader året om och när det regnar på nyårsafton. På vintern vill jag ha snö och kyla – på sommaren vill jag ha sol och värme. Men jag är nästan dagligen ute i skogen där jag vill se svamp och bär växa och jag har också en trädgård som jag vill ska blomstra, och det betyder att jag på sommaren även önskar regn i lagom mängd. I några dagar nu har det varit rejält varmt och kvavt, vilket är ganska tröttande för kroppen när man arbetar, och det var med tacksamhet jag välkomnade regnet i kväll. Plötsligt blir det nu härligt krispigt ute, friskt i luften och växternas blad som krullat ihop sig av törst får liv och spänst igen. Grannen är dessutom extra glad som slipper vattna sin nysatta bokhäck. Naturligtvis är det så att vattnet är livsviktigt för vår överlevnad. Jesus som ofta använde sig av liknelser talade om ett alldeles speciellt livgivande vatten. Han lovade oss att om vi dricker av hans vatten ska vi aldrig behöva törsta igen.
Joh 14:13-14
Jesus svarade henne: ”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten som jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa som flödar fram och ger evigt liv.”
Johanna Baronowsky