Ett nytt år med nya möjligheter, visst låter det bra. Men kanske kan det här året få vara det år som vi tar till vara på gamla möjligheter. I söndags predikade jag i Fristads Missionskyrka och jag talade om bönen. Jag sa ungefär så här:
Det utmärkande för den kristna kyrkan är doften av bön.
Guds Ord lyder: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.
Förkunnelse, musik och bibelläsning är naturligtvis goda inslag i en gudstjänst. Men det som definierar Guds hus är bönen. Den ärliga sanningen är att Gud kan göra mer i människors liv under tio minuter av bön, än under tio år av mina predikningar.
Vad säger det om våra kyrkor idag att kyrkan föddes under ett bönemöte i det övre rummet på Pingst, men idag är bönemöten i våra kyrkor nästan utdöda?
Behöver vi fråga varför våra kyrkor inte växer? Behöver vi fråga varför vi inte ser väckelse?
Vi måste gå tillbaka till där vi började. Vi måste titta på den tidiga kyrka och förstå vad de gjorde som tillät dessa otränade, dessa outbildade, dessa oprövade lärjungar att starta en revolution för Jesus Kristus.
Den tidiga kyrkan hade denna instinkt: När du är i trubbel, be. När du blir rädd, be. När du blir utmanad, be. När du blir förföljd, be.
Vi behöver förstå att den verkliga kraften för en kristna ligger i vårt böneliv. Gud är inte upptagen med att göra stora saker. Vi klarar oss inte på egen hand. Vi behöver lyfte våra hjärtan och våra liv inför Gud.
I år firar Fristads Missionskyrka 150 år som församling. Varför inte göra det i bönens tecken?